Det har för mig alltid funnits en brinnande iver om att få skapa ett spel. Inte nödvändigtvis ett stort projekt och inte för pengar, utan snarare för att det kunde vara något roligt att visa upp – att när dagen är slut veta att man gjort något som kan skänka glädje och uppskattning. Det kanske är det som alla de kreativa människorna känner när de skapar vackra konstverk eller skapar progressiv musik. Jag önska nu berätta om en dröm jag haft sedan så länge jag kan minnas.
Jag började ganska tidigt att utveckla ett intresse för spel och saker som rör sig. Det började tidigt med de filmerna som vi hade gående, nästan dygnet runt. Framför den kunde jag sitta nästa hur länge som helst, framför samma film flera gånger om utan att tröttna, jag utvecklade ett intresse för konsten att få föremål att komma till liv genom skärmen. När jag sedan vid knappa 5 års ålder fick spela mitt första Mario-spel var lyckan total. Aldrig tidigare hade jag varit med om någon känsla som liknade det jag då kände. Den känslan du har över att styra vad som sker med de rörliga föremålen var något jag aldrig glömmer, det var i dagens mått ganska tråkiga händelser, men för ett litet barn blev det här en riktig vändpunkt – Jag hade fått upp ögonen för spel.
Även om det blir allt vanligare att spela, är det få som ser det som något kulturellt, utan snarare hobby eller helt åtskiljt från de övriga. Filmer klassas i dagsläget som en konstform och ett medium, det som skiljer spel och film är inte så mycket om man tänker efter. De har både en stor budget, många personer inblandade, musik, handling (inte vissa spel) och en hårdvara för att spela upp skivan. Det jag ser som den största skillnaden mellan spel och film, är liksom mellan spel och böcker att de är låsta inom en berättelse. När du läst boken eller sett filmen så är du klar, du vet redan vad som kommer hända under nästa genomspelning, däremot spel är något du har kraften att styra över själv och därmed öppnas möjligheterna för att få ett spel att variera i handling, livslängd, syfte, tillgänglighet m.m. Och är till mångas förtret faktiskt mer socialt än filmer (online-spel någon?); för att inte tala om böcker…
Jag återgår till spelintresset och stiger in i den tidigare delen av mina tonår. Jag hade varken skapat något spel, inte visste jag heller hur detta skulle vara möjligt, det var då jag mötte Erik Forsberg. Erik träffade jag ganska tidigt, men började inte umgås med förens efter ganska lång tid, han var och är fortfarande, en av de skarpaste hjärnorna jag har träffat och han är ett år yngre än mig och helt excentrisk över datorer. Han hade vetskap och intresse plus en sjuklig fascination i spel vilket ledde till att vi pratade mycket om spel och han introducerade mig för ”Half-Life”, det högt ansedda first-person shooter om Gordon Freeman – Rätt man vid fel tidpunkt. Till spelet följde också med ”Counter-strike” en mod som utvecklats av ambitiösa studenter som kunde programmera. Det här spelet, modden Counter-strike visade mig att även amatörer kan komma långt och programmering inte behövde vara svårt eller obegripligt. Om de kunde så borde även jag kunna.
Det skulle dock ta några år innan jag faktiskt gjorde något åt saken. Faktum är att utan Lillerud hade jag nog fortfarande undrat över hur man skriver koder. Då Lillerud är ett lantbruksgymnasium, med lite naturvetenskapliga kurser ville jag, under mina praktiktillfällen bestämt visa på att jag enbart var på skolan för dess naturvetenskapliga inriktning och inget annat, därför sökte jag något en NV kunde bli när den var klar med gymnasiet.
Allt eftersom tiden kom dagarna till praktiktillfället allt närmare, och ju längre tid det gick, desto mindre blev mina förhoppningar om att hitta praktikplats. Till sist, när allt annat verkade ha gått emot mig kom jag ihåg att jag kände några som jobbade med att designa hemsidor i Uppsala, så som ett sista försök kontaktade jag dem och de sa ja.
Jag började då som grafiker med att designa själva layouten och mycket lite kodning för att få min egen hemsida att fungerar (och nej, jag kommer tyvärr inte ihåg hemsidans adress…). Under rasterna småpratade jag med de övriga och började förstå att det även fanns programmerare på det här företaget för att på sidorna att utföra vissa funktioner som efterfrågades. Jag åkte hem en vecka senare, glad och sugen på mer. Jag lärde mig några enklare saker inom webbdesign och hur man får en hemsida att fungera och nästa gång tillfället kom att välja praktikplats hade jag redan bestämt mig: Jag ville programmera där jag tidigare varit grafiker.
Jag har programmerat lite av och till, ingenting vidare stort eller för seriöst, men åtminstone tillräckligt att hålla vid liv de få kunskaper jag har inom ämnet och bibehålla en mersmak. Intresset för att programmera är skiftande och måhända lite impulsivt nog har jag bestämt mig för att söka Civilingenjör inom datateknik. Genom utbildningen hoppas jag få en helhetsbild och bättre kunskap inom området för att senare i livet kunna programmera utifrån eget huvud. Det betyder inte nödvändigtvis att jag kommer att jobba inom spelbranschen, kanske inte ens inom data, men en sak är säker: Det lägger en stadig grund att göra och lära sig vad man önskar inom IT. Och en dag ska jag slutföra min dröm om att skapa ett spel.
/Markus Johnson N3A <3
