Vi lever i en värld där en otrohetsaffär drar mer uppmärksamhet till sig än civila dödskjutningar där tusentals döda lämnas som kvarlevor till sina anhöriga.
Vi lever i en värld där en självmordsbombare som sprängde sig själv i luften får mer uppmärksamhet än de tusentals människor som slaktas ut efter Elfenbenskusten.
Vi lever i en värld där allt det som media rapporterar är sant och det de inte rapporterar ej existerar.
Morden media rapporterar om är vår kvällslektyr, ju fler detaljer desto bättre. Ett mord om dagen är bra för magen är vår nya slogan för hälsokurer. Dagens generation av unga människor blir lugna av att läsa om den bristande perfektionen och allt hemskt som kan hända.
Vi känner en oerhörd sorg gentemot familjerna som drabbats men vi kan ändå inte göra något åt det för mordet har redan skett och personen är död. Men vi bryr oss inte om att läsa om de tusentals människor som dör i norra Afrika år 2011. Beror det på att vi faktiskt kan hjälpa till men vi vill inte riktigt? Varför är vi så egoistiska? Varför bryr vi oss om den mördade lilla flickan i Norge men inte om den lilla flickan i Afrika som just nu håller på att bli mördad men som med din hjälp hade klarat sig? Det är vårt dåliga samvete som säger åt oss att vi borde brytt oss mer om dem än oss själva, det är media som inte säger åt oss att vi ska bry oss om dem och det är vi som i dagens samhälle säger att det vi inte ser det finns inte.
Vi läser reportaget om den 15 åriga flickan som blivit våldtagen och strypt till döds, vi slänger en blick på fotot av flickan och tänker ”vad hemskt! Hoppas det inte händer någon jag känner” innan vi bläddrar vidare för att läsa om det utlovade styckmordet på sidan 14.
I dagens samhälle behöver vi inte längre oroa oss för att det inte ska finnas något mord att läsa om. Utan istället så oroar vi oss för att morden som vi valt att läsa om inte kommer vara tillräckligt unika och intressanta. För allt som media rapporterar har blivit vår försäkran om att det kan hända mig med. Man tänker ”bäst jag tar med mig pepparsprejen så det inte händer mig också”. Vi reflekterar inte ens över att det är fel, utan istället tänker vi ut ett alternativ sätt att försöka skydda oss på. Mordreportagen i tidningarna har utvecklats till ett slags beroende där vi blir besvikna om inte mordet är tillräckligt intressant eller detaljrikt. Besvikelsen som uppstår ifall reportaget lämnade oss med obesvarade frågor finns det inte ord för. De flesta människorna vill inte behöva söka ytterligare information om mordet, ingen normalt funtad person skulle göra det.
Men hur normalt funtade är vi verkligen när vi sitter och frossar oss i mordutredningar likt kvinnor med 40 års kris frossar sig i skor, handväskor och matprogrammen på tv? Morden sker på löpande band. Misshandel och våldtäkter sker i samma takt som vi byter underkläder. Men bryr vi oss? Nej, inte ett dugg, vi läser rubrikerna nappar åt oss tidningen som innehåller flest bilder och smaskigaste detaljerna. Vi tackar och tar emot för det är en del av vår surrealistiska värld där allt är tillåtet, där vi tänker ”hoppas det inte händer mig”. Det är för surrealistiskt för den mänskliga hjärnan att förstå. Vi accepterar att det händer då vi varken vill säga bu eller bä i rädslan för att nästa gång kanske det är vi som är förstasidan på en utav kvällstidningarna.
Så med en befolkning som hellre köper kvällstidningarnas lösnummer om senaste skottlossningen i undre världen än en analyserande och källkritisk dagstidning, har man all rätt till att fundera på vad som kommer att hända i framtiden. När den nya generationen av människor tar steget in i vuxenvärlden och det närmsta litteratur de har kommit är de fetstilta rubrikerna på löpsedlarna och den kursiverade texten under bilden intill, kan man börja fundera på om detta är starten på en ny epok i den mänskliga historien.
Hanna Bowring
