Skolverket. Hur tänker de egentligen? Hur kan de ens tro att man vet redan som 15-åring vad man vill arbeta med i resten av sitt liv? För det är vid den åldern det gäller att veta detta. Det är då du ska välja ett gymnasium som sedan kommer vara förberedande för det du vill läsa på högskolan. Man kan i princip säga att man väljer sin framtid vid 15 års ålder.
När jag gick i femman hade jag en dags praktik på Karlskogas smådjursklinik och djurälskare som jag var redan då bestämde jag mig. Jag ska bli veterinär. Jag visste att det innebar plugg, plugg och ännu mer plugg, och med mycket energi så började jag högstadiet med siktet inställt på mitt mål, veterinärhögskolan. Jag var faktiskt väldigt duktig i skolan, eller ambitiös skulle nog vara ett bättre ord med tanke på att jag inte får något gratis utan måste kämpa mig till bra betyg i nästan alla ämnen. Betygen räckte i alla fall till att komma in på Lillerud, som var en milstolpe på den långa resan mot min dröm.
Under första året fanns motivationen där och det gick väldigt bra i nästan alla ämnen där jag fick högsta betyg. Det var i tvåan allt började rasa, när energin sakta med säkert började ladda ur. Jag är en sådan där person som har väldigt höga krav på mig själv, oftast alldeles för höga. Krav som efter en tid tar kål på en, som sedan följs av en besvikenhet som växer alltmer. Som suger ut den lilla energi som finns kvar. Och alltmer vad tiden gick blev jag mer och mer besviken på mig själv och tillslut tappade jag suget på skolan nästan helt.
Idag har jag insett, att ja, det finns människor som är väldigt smarta av naturen och som kan få MVG i allt. Det finns de människor som utan att behöva lyfta ett finger har toppbetyg. Och dessa människor har tilldelats en gåva, en talang som de flesta skulle göra allt för att få. Jag har även insett att jag inte är en av dessa människor. Jag är inte en naturbegåvning i skolan, och jag har börjat acceptera det nu. Jag vet att om jag anstränger mig ytterligare så kan jag få bättre betyg, men jag vill kunna leva också. Jag vill kunna vara med mina vänner, vara i stallet som är mitt största intresse och bara njuta av livet. För det finns så mycket mer utöver plugg, vilket jag är oerhört tacksam och glad över att jag insett nu. För jag vet att om jag verkligen vill bli veterinär så kan jag bli det, även om resan blir en aning längre. Jag kan läsa upp mina betyg eller studera utomlands. Allt går bara man vill och jag kan bli vad jag vill om jag verkligen brinner och kämpar för det.
Det är dags för mig att fundera över om jag ska fortsätta att köra på min bana och göra det som krävs för att bli veterinär, eller om det finns något annat yrke som lockar ännu mer. Fast egentligen är det inte dags att bestämma det nu, för jag har all tid i världen att bestämma mig, det är just det som är så bra. Jag behöver inte bestämma mig just nu, just idag, om jag inte själv vill det.
Rebecca
