Det finns en film som väcker alldeles speciella känslor inom mig. En film som är gripande vacker, en film som alla borde se. En film som är underbar. Helt jävla underbar. Som några av er kanske redan gissat med hjälp av rubriken, så är det filmen Brokeback Mountain jag har i åtanke.
För er som inte sett filmen, så ska jag dra lite kort vad den handlar om. Den utspelar sig i Wyoming och Texas, USA, på 60-talet. Två cowboys, Heath Ledger som Ennis del Mar och Jake Gyllenhaal i rollen som Jack Twist, jobbar tillsammans en sommar uppe i ett berg som heter Brokeback Mountain. De blir passionerat förälskade, våldsamt förälskade, i skydd av bergens tysta natur. Sommaren tar slut, båda åker tillbaka till sina respektive hem, och de ses inte på flera år. Livet går sin gilla gång, tills Jack besöker Ennis. Kärleken dem emellan är lika, om än inte mer, passionerad som den var uppe på Brokeback.
Filmen handlar om två män som älskar varandra, i en värld där homosexualitet sågs som en sjukdom som borde utrotas. Det är sann, äkta kärlek, som är lika underbar som den är förbjuden. Det är tyvärr också en kärlekshistoria som inte slutar med att de inblandade lever lyckliga i alla dagar. Det slutar med att de inskränkta, tragiska, förlorade människorna vinner, på något sätt. De förstör något som de själva aldrig skulle kunna få uppleva, eftersom de inte är öppna för äkta kärlek. Det hela får ens hjärta att värka i bröstet och tårarna att rinna, det får en att förtvivlat önska att det slutat annorlunda.
Det får en att förtvivlat önska att världen såg annorlunda ut. Att de människor som uppenbarligen kan känna ett sådant hat skulle få uppleva sann och äkta kärlek, så att de kunde förstå att det är just precis det som det handlar om. Äkta kärlek, och inget annat. Vad spelar det för roll vem man älskar, är inte det enda som räknas att man älskar? Att dessa två män, i denna underbara film, älskar varandra, det råder det ingen tvekan om.
Deras kärlek är så stark att den nästan är våldsam. Den får mig att med hetta önska att jag själv kunde få uppleva en sådan kärlek, och det kanske jag får en vacker dag. Deras kärlek är naken och ärlig. Naken. De är helt utelämnade åt varandra, åt varandras känslor och åtrå. Filmmusiken är precis densamma, den inger en känsla av nakenhet. Den är innerlig, smärtsam, naken. Hela filmen känns okonstlad och naturlig, den visar verkligen hur verkligheten skulle kunna se ut, och hur verkligheten säkert ser ut på många ställen också.
Hela filmen ger mig så otroligt många olika känslor. Samtidigt som jag önskar att känna samma sak, samma kärlek, så ger mig filmen nästan en känsla av olustighet inför människan. Varför har vi så svårt att hänge oss åt sådant som är innerligt och passionerat? Varför kan vi inte släppa alla hämningar och bara vara människor? Var kommer all den här inskränktheten ifrån, och hur tusan ska vi bli av med den? Det kan man fråga sig, och hade jag ett svar så kan ni ge er på att jag skulle skrida till verket och göra något åt det hela.
Sonja
