Här sitter jag rosig om kinderna, precis inkommen efter en promenad med Dylan, min trogna följeslagare. Anledningen till att jag nämner det är att jag faktiskt tänker skriva om en sak som hände under vår promenad, som faktiskt händer då och då, och som alltid gör just de promenaderna lite extra mysiga.
Det var nämligen så att vi träffade en liten kille, Dylan och jag, på max fem år, när vi var ute och gick. Han höll till precis intill den lilla vägen, utanför sitt hus, och han var i full gång med att skotta snö vid trappen upp till huset. Fullt upptagen med sin uppgift såg han oss inte förrän vi nästan helt passerat honom, men så hörde jag helt plötsligt ett uppfordrande ”Hej!” bakom mig. Tonfallet var sådant att man kunde tro att han först inte såg vem det var, men sedan insåg att ”nämen, det är ju du!” Så jag vände mig om och hälsade glatt tillbaka. Han börjar berätta om någonting, jag hade lite svårt att uppfatta vad han sa, men han lät ganska stolt i alla fall, och han berättade att han hade gjort någonting, dessutom många vad det nu var. Han höll i alla fall upp sin tumvante-klädda näve för att demonstrera hur många det var, och jag svarade imponerat ”Jaha!” Jag sa att han var duktig som skottade snö alldeles själv, och han svarade ”Ja, men allt det där”, och så pekade han på en stor snöhög, ”det har pappa kört med traktorn där!” Så visade han mig traktorn som stod en bit längre bort. Jag hummar och svarar på de rätta ställena, frågar om han åkte med i traktorn då? Nä, skakade han på huvudet. Och så återgick han till att skotta snö, som om Dylan och jag aldrig funnits. Jag och Dylan gick vidare, och jag tänkte att nu, nu vet jag vad jag ska skriva om i Svenska C – bloggen!
Det är sådant här som är så härligt med barn tycker jag. De lever i nuet, precis som djur gör. De är trevliga mot alla som är trevliga mot dem, de är inte fördomsfulla utan ger alla en chans. Det händer titt som tätt att jag stannar här och var för att ett barn som är ute i trädgården får syn på mig och Dylan och kastar ur sig ett ”Hej!” eller ett ”Får jag klappa din hund?” Både jag och Dylan tycker att det är lika roligt varje gång, Dylan tar ju förstås varje chans han får att bli kliad. Men det får mig också att börja fundera.
Varför förblir vi inte fördomsfria, impulsiva och trevliga mot alla? Vad är det egentligen som händer när vi växer upp, för visst försvinner väl det där successivt i takt med att vi blir äldre? Är det en naturlig del av människans utveckling som individ, eller har det med hur vår omgivning påverkar oss att göra? Ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning egentligen, men om jag får spekulera fritt så tror jag att det först och främst handlar om hur vår omgivning och vårt samhälle ser ut. Speciellt det svenska samhället som ju alltid har varit starkt färgat av jante – lagen. Man ska visa så lite som möjligt av sitt inre. Barnen blir tillbakatryckta, hejdade, får helt enkelt inget utrymme att för alla de där egenskaperna som i alla fall jag uppskattar så mycket. I takt med att man blir äldre så blir det en del av en själv, man ser det som naturligt att inte visa sina känslor. Man hälsar inte på vem som helst osv. Men fördomarna då? Det är också något man matas med när man växer upp. Inte bara från de människor som omger oss, utan också media och hela vårt samhälle. Man lär sig att direkt skapa en bild av varje ny människa man möter, för att veta hur man ska bemöta denne vid eventuell vidare kontakt, och den bilden man gör sig är inte alltid den trevligaste, och inte alltför sällan så stämmer den inte alls överens med verkligheten.
Jag önskar att det aldrig försvann, det där barnasinnet. Att man kunde gå genom livet med ett glatt och öppet sinne, med en naiv tro om att allt är gott ända tills motsatsen är bevisad, istället för att tvärtom döma ut allt i förväg. Därför tänker jag försöka vara så barnslig jag bara kan hela resten av mitt liv med förhoppningen att jag gör både mig själv och andra aningen gladare, och jag tänker ge er samma råd: Var barn!
Sonja
