Nytt år och nya svenska C-elever!

Blodigt missbruk

Vi lever i en värld där en otrohetsaffär drar mer uppmärksamhet till sig än civila dödskjutningar där tusentals döda lämnas som kvarlevor till sina anhöriga.
Vi lever i en värld där en självmordsbombare som sprängde sig själv i luften får mer uppmärksamhet än de tusentals människor som slaktas ut efter Elfenbenskusten.
Vi lever i en värld där allt det som media rapporterar är sant och det de inte rapporterar ej existerar.
Morden media rapporterar om är vår kvällslektyr, ju fler detaljer desto bättre. Ett mord om dagen är bra för magen är vår nya slogan för hälsokurer. Dagens generation av unga människor blir lugna av att läsa om den bristande perfektionen och allt hemskt som kan hända.
Vi känner en oerhörd sorg gentemot familjerna som drabbats men vi kan ändå inte göra något åt det för mordet har redan skett och personen är död. Men vi bryr oss inte om att läsa om de tusentals människor som dör i norra Afrika år 2011. Beror det på att vi faktiskt kan hjälpa till men vi vill inte riktigt? Varför är vi så egoistiska? Varför bryr vi oss om den mördade lilla flickan i Norge men inte om den lilla flickan i Afrika som just nu håller på att bli mördad men som med din hjälp hade klarat sig? Det är vårt dåliga samvete som säger åt oss att vi borde brytt oss mer om dem än oss själva, det är media som inte säger åt oss att vi ska bry oss om dem och det är vi som i dagens samhälle säger att det vi inte ser det finns inte.

Vi läser reportaget om den 15 åriga flickan som blivit våldtagen och strypt till döds, vi slänger en blick på fotot av flickan och tänker ”vad hemskt! Hoppas det inte händer någon jag känner” innan vi bläddrar vidare för att läsa om det utlovade styckmordet på sidan 14.

I dagens samhälle behöver vi inte längre oroa oss för att det inte ska finnas något mord att läsa om. Utan istället så oroar vi oss för att morden som vi valt att läsa om inte kommer vara tillräckligt unika och intressanta. För allt som media rapporterar har blivit vår försäkran om att det kan hända mig med. Man tänker ”bäst jag tar med mig pepparsprejen så det inte händer mig också”. Vi reflekterar inte ens över att det är fel, utan istället tänker vi ut ett alternativ sätt att försöka skydda oss på. Mordreportagen i tidningarna har utvecklats till ett slags beroende där vi blir besvikna om inte mordet är tillräckligt intressant eller detaljrikt. Besvikelsen som uppstår ifall reportaget lämnade oss med obesvarade frågor finns det inte ord för. De flesta människorna vill inte behöva söka ytterligare information om mordet, ingen normalt funtad person skulle göra det.

Men hur normalt funtade är vi verkligen när vi sitter och frossar oss i mordutredningar likt kvinnor med 40 års kris frossar sig i skor, handväskor och matprogrammen på tv? Morden sker på löpande band. Misshandel och våldtäkter sker i samma takt som vi byter underkläder. Men bryr vi oss? Nej, inte ett dugg, vi läser rubrikerna nappar åt oss tidningen som innehåller flest bilder och smaskigaste detaljerna. Vi tackar och tar emot för det är en del av vår surrealistiska värld där allt är tillåtet, där vi tänker ”hoppas det inte händer mig”. Det är för surrealistiskt för den mänskliga hjärnan att förstå. Vi accepterar att det händer då vi varken vill säga bu eller bä i rädslan för att nästa gång kanske det är vi som är förstasidan på en utav kvällstidningarna.

Så med en befolkning som hellre köper kvällstidningarnas lösnummer om senaste skottlossningen i undre världen än en analyserande och källkritisk dagstidning, har man all rätt till att fundera på vad som kommer att hända i framtiden. När den nya generationen av människor tar steget in i vuxenvärlden och det närmsta litteratur de har kommit är de fetstilta rubrikerna på löpsedlarna och den kursiverade texten under bilden intill, kan man börja fundera på om detta är starten på en ny epok i den mänskliga historien.
Hanna Bowring

Vad fort allting har gått!

Det känns som det var i höstas jag klev in i matsalen på Lillerud, helt ny skola och nästan bara okända människor. Vi blev uppropade i klasser och gick sedan en rundvandring på skolan. Jag hamnade i en toppenklass i ettan, NP1C, och vi ville verkligen inte splittras när vi skulle börja tvåan, men såklart var vi tvungna att bli uppdelad i de inriktningar vi valt. I tvåan hamnade jag i N2A och det var en väldigt bra klass det också, på detta sätt lärde man känna ännu fler personer och man kände flera stycken från alla klasser eftersom man gått i en blandad klass i ettan.

Helt plötsligt är det bara någon vecka kvar till studenten, hur gick detta till? Slutet på min och många andras gymnasietid närmar sig med stormsteg. Dagen man har blandade känslor inför. Det ska verkligen bli superkul att ta studenten, men vad händer sen? Vilka kommer man hålla kontakten med? Förhoppningsvis håller man kontakten med några, men det är inte det lättaste då man kommer spridas ut över hela världen. Det där med vad man ska göra sen är inte det lättaste att komma på. Själv så väljer jag mellan att åka iväg och vara Au Pair ett år, börja på universitet eller ta ett sabbatsår och se vad som händer. Det är bara jag själv som kan bestämma vad jag ska göra, men när inte jag vet då? Kanske väljer jag fel väg till att börja med, men det är bara att ändra så man kommer in på rätt väg, Man måste våga pröva. Det är nu livet startar, det är nu jag är ”vuxen” eller? Jag behöver aldrig mer plugga om jag inte vill, jag är klar för att börja arbeta. Mycket nytt kommer att ske och det kommer såklart bli jättekul och spännande. Alla dessa frågor gör allt till en enda röra i mitt huvud, och den röran jag ska reda ut.

Innan studenten ska det hinnas med mycket bl.a. nationellt prov i matte, slutprov i matte, hålla festtal i svenska c, muntlig tenta religion, samhällsinlämning, projektrapport, labbrapport, basmaskinsprov, arbetsmiljö inlämning, studentresa och massa mera… Jo tack jag lever och det är nu man ska göra en sista ansträngning.

Man kan säga att livet är som en bok med olika kapitel, nu är snart ”gymnasiekapitlet” färdig skrivet och jag ångrar inget, jag kommer kunna se tillbaka på en av de bästa tiderna i mitt liv. Snart får jag se hur nästa kapitel blir och jag tänker göra det bästa av det. Så ta vara på tiden, den går fortare än man tror!

Evelina

15 år och expert på livet?

Skolverket. Hur tänker de egentligen? Hur kan de ens tro att man vet redan som 15-åring vad man vill arbeta med i resten av sitt liv? För det är vid den åldern det gäller att veta detta. Det är då du ska välja ett gymnasium som sedan kommer vara förberedande för det du vill läsa på högskolan. Man kan i princip säga att man väljer sin framtid vid 15 års ålder.

När jag gick i femman hade jag en dags praktik på Karlskogas smådjursklinik och djurälskare som jag var redan då bestämde jag mig. Jag ska bli veterinär. Jag visste att det innebar plugg, plugg och ännu mer plugg, och med mycket energi så började jag högstadiet med siktet inställt på mitt mål, veterinärhögskolan. Jag var faktiskt väldigt duktig i skolan, eller ambitiös skulle nog vara ett bättre ord med tanke på att jag inte får något gratis utan måste kämpa mig till bra betyg i nästan alla ämnen. Betygen räckte i alla fall till att komma in på Lillerud, som var en milstolpe på den långa resan mot min dröm.

Under första året fanns motivationen där och det gick väldigt bra i nästan alla ämnen där jag fick högsta betyg. Det var i tvåan allt började rasa, när energin sakta med säkert började ladda ur. Jag är en sådan där person som har väldigt höga krav på mig själv, oftast alldeles för höga. Krav som efter en tid tar kål på en, som sedan följs av en besvikenhet som växer alltmer. Som suger ut den lilla energi som finns kvar. Och alltmer vad tiden gick blev jag mer och mer besviken på mig själv och tillslut tappade jag suget på skolan nästan helt.

Idag har jag insett, att ja, det finns människor som är väldigt smarta av naturen och som kan få MVG i allt. Det finns de människor som utan att behöva lyfta ett finger har toppbetyg. Och dessa människor har tilldelats en gåva, en talang som de flesta skulle göra allt för att få. Jag har även insett att jag inte är en av dessa människor. Jag är inte en naturbegåvning i skolan, och jag har börjat acceptera det nu. Jag vet att om jag anstränger mig ytterligare så kan jag få bättre betyg, men jag vill kunna leva också. Jag vill kunna vara med mina vänner, vara i stallet som är mitt största intresse och bara njuta av livet. För det finns så mycket mer utöver plugg, vilket jag är oerhört tacksam och glad över att jag insett nu. För jag vet att om jag verkligen vill bli veterinär så kan jag bli det, även om resan blir en aning längre. Jag kan läsa upp mina betyg eller studera utomlands. Allt går bara man vill och jag kan bli vad jag vill om jag verkligen brinner och kämpar för det.
Det är dags för mig att fundera över om jag ska fortsätta att köra på min bana och göra det som krävs för att bli veterinär, eller om det finns något annat yrke som lockar ännu mer. Fast egentligen är det inte dags att bestämma det nu, för jag har all tid i världen att bestämma mig, det är just det som är så bra. Jag behöver inte bestämma mig just nu, just idag, om jag inte själv vill det.

Rebecca

Motivation

Är motivation något vi verkligen behöver? Enligt nationalencyklopedins definition på motivation måste en person ha det för att kunna nå ett mål. För att jag ska kunna sätta mig och plugga matte måste jag vara motiverad till det, annars finns det inte en chans att jag kommer sätta mig ner och lyckas med uppgifterna. För att kunna springa en mil måste jag ha motivation till det och utan motivation i livet blir allt väldigt jobbigt.

Jag kände att jag fick rikligt med motivation efter att jag varit ute och sprungit 5 km. Innan kändes allt jobbigt och segt, jag hade ingen större lust att träna tills kroppen blir utmattad och genomarbetad. Men jag satte upp delmål under tiden jag var ute, när jag klarat det första fick jag en push framåt och ville springa mer. Jag var trött men fortsatte springa och klarade av alla mål. Känslan i kroppen går knappt att beskriva, kan det vara lycka blandat med seger? Jag besegrade mina svagheter och blev därefter nöjd i själen. När jag visste att jag varit ”duktig” fick jag massa motivation till att plugga, vilket jag aldrig har annars! Jag fick också motivation till att börja träna ordentligt och motivationen att klara vårruset på en snabbare tid än förra året är större än någonsin. Jag känner att det kommer bli en stor utmaning men min motivation säger att jag klarar det, jag vill klara det och jag ska göra det.

Motivation har man lite hela tiden, men det jag vill få fram är att man även kan bilda sig motivation. Man kan inte ha för svåra mål att nå i början. Om man istället sätter upp delmål, klarar dem och berömmer sig själv efter det kan jag slå vad om att din självkänsla kommer bli bättre. När självkänslan är bra kan du börja sätta upp mål som du klarar med lite utmaning. Såklart måste det finnas motivation från början som säger till sig att sätta upp målen, men efter att du klarat dem kommer din motivation vara ännu starkare än innan. Så känns det för mig och det här ska jag verkligen ta vara på nu när jag endast har fem veckor kvar av gymnasiet.

Sofia

Frågan är om man kan kalla det ett missbruk?

Jag vet inte riktigt hur jag lyckas, men på något sätt får jag alltid det där som från början skulle vara två timmar råplugg till att bli en halvtimmes lite halvdant läsande. Jag är expert på att ”kasta bort” min tid. Det är inte det att jag inte planerar, för det gör jag riktigt bra. Det är sen när jag väl ska hålla mig till planeringen som det inte funkar. Jag lyckas alltid skjuta upp allt jag ska göra till morgondagen för att sen skjuta upp det lite till och lite till. Det slutar oftast med att det inte alls blir gjort eller så lämnar jag in något snabbt ihop krafsat. Det är ju så dumt för jag vet ju att jag har det kvar till senare, jag vet ju att allt samlas på hög och den enda det drabbar är mig själv.

Självdisciplinen saknas helt, vore inte det någonting som skolorna kunde lära ut redan i tidig ålder? Eller har de redan gjort det? Jag kanske hade huvudet på annat håll då, precis som 80 procent av tiden jag är i skolan eller pluggar hemma. Många skulle nog säga att jag är skoltrött, att jag är lat eller att jag har brist på motivation. Kanske stämmer det, kanske inte. Jag skulle nog inte kalla mig skoltrött för när jag får en uppgift som jag brinner för, då gör jag den noggrant och ser till att den är inne innan deadlinen. Lat kan jag nog inte heller säga att jag är, det handlar inte alls om lathet. Motivationen, jovisst den kommer och går, men så fort det är intressant så finns den där. Vad jag däremot tror jag skulle kunna kalla det är tidsmissbruk. Oftast stannar jag och pratar med någon och får sedan svårt att slita mig i tid.

Facebook, spotify, bloggar mm. är riktiga tidstjuvar. Jag tänker mig att jag bara snabbt ska kika in och plötsligt så har det gått en halvtimme. Men i slutändan kan jag inte skylla på något eller någon annan än min egen dåliga självdisciplin. Det blir vad jag gör det till. Så jag har satt mitt mål på att försöka få saker och ting gjorda i tid och inte stapla dem på hög. Jag har valt att ha min vän Julia Mälman som förebild då hon alltid är väldigt disciplinerad. Hon är en fantastisk tjej som är så underbart snäll, go och trevlig. Hon hann med både häst, kompisar och plugg med toppbetyg. För mig är hon en person som jag beundrar på så många sätt och jag kan skatta mig lycklig som får kalla henne för min vän.

John Lennon sade en gång: ”Time you enjoy wasting was not wasted” och så har jag sett på det. Men med mer självdisciplin och Julia som förebild så hoppas jag komma ur mitt tidsmissbruk och få det som ska bli gjort, gjort. Det är hög tid att ändra på detta nu, för hur kommer det annars gå när jag kliver ut i riktiga livet?

// Hanna Bowring

Bögar, berg och bar himmel

Det finns en film som väcker alldeles speciella känslor inom mig. En film som är gripande vacker, en film som alla borde se. En film som är underbar. Helt jävla underbar. Som några av er kanske redan gissat med hjälp av rubriken, så är det filmen Brokeback Mountain jag har i åtanke.

För er som inte sett filmen, så ska jag dra lite kort vad den handlar om. Den utspelar sig i Wyoming och Texas, USA, på 60-talet. Två cowboys, Heath Ledger som Ennis del Mar och Jake Gyllenhaal i rollen som Jack Twist, jobbar tillsammans en sommar uppe i ett berg som heter Brokeback Mountain. De blir passionerat förälskade, våldsamt förälskade, i skydd av bergens tysta natur. Sommaren tar slut, båda åker tillbaka till sina respektive hem, och de ses inte på flera år. Livet går sin gilla gång, tills Jack besöker Ennis. Kärleken dem emellan är lika, om än inte mer, passionerad som den var uppe på Brokeback.

Filmen handlar om två män som älskar varandra, i en värld där homosexualitet sågs som en sjukdom som borde utrotas. Det är sann, äkta kärlek, som är lika underbar som den är förbjuden. Det är tyvärr också en kärlekshistoria som inte slutar med att de inblandade lever lyckliga i alla dagar. Det slutar med att de inskränkta, tragiska, förlorade människorna vinner, på något sätt. De förstör något som de själva aldrig skulle kunna få uppleva, eftersom de inte är öppna för äkta kärlek. Det hela får ens hjärta att värka i bröstet och tårarna att rinna, det får en att förtvivlat önska att det slutat annorlunda.

Det får en att förtvivlat önska att världen såg annorlunda ut. Att de människor som uppenbarligen kan känna ett sådant hat skulle få uppleva sann och äkta kärlek, så att de kunde förstå att det är just precis det som det handlar om. Äkta kärlek, och inget annat. Vad spelar det för roll vem man älskar, är inte det enda som räknas att man älskar? Att dessa två män, i denna underbara film, älskar varandra, det råder det ingen tvekan om.

Deras kärlek är så stark att den nästan är våldsam. Den får mig att med hetta önska att jag själv kunde få uppleva en sådan kärlek, och det kanske jag får en vacker dag. Deras kärlek är naken och ärlig. Naken. De är helt utelämnade åt varandra, åt varandras känslor och åtrå. Filmmusiken är precis densamma, den inger en känsla av nakenhet. Den är innerlig, smärtsam, naken. Hela filmen känns okonstlad och naturlig, den visar verkligen hur verkligheten skulle kunna se ut, och hur verkligheten säkert ser ut på många ställen också.

Hela filmen ger mig så otroligt många olika känslor. Samtidigt som jag önskar att känna samma sak, samma kärlek, så ger mig filmen nästan en känsla av olustighet inför människan. Varför har vi så svårt att hänge oss åt sådant som är innerligt och passionerat? Varför kan vi inte släppa alla hämningar och bara vara människor? Var kommer all den här inskränktheten ifrån, och hur tusan ska vi bli av med den? Det kan man fråga sig, och hade jag ett svar så kan ni ge er på att jag skulle skrida till verket och göra något åt det hela.

Sonja

Hur blir man bäst?

Vad är det som gör en till en människa som har bra hand med hästar? Är det många år av erfarenhet, är det mötet mellan nya platser, hästar och människor, eller beror det till största delen utav vad man är för person? Spelar det någon roll i vilken ålder man börjar hålla på med hästar och i vilket land man bor i?

Jag tror att alla dessa faktorer spelar stor roll för vad man blir för någon slags hästmänniska. Men jag tror att omgivningen är det som har den största rollen utav allt.

I oktober var jag och min klasskamrat Linda på praktik på Irland på en naturbruksskola, som motsvarar Lillerud. Genom att leva där, tillsammans med dessa människor och djur i en månad, fick mig att inse vilken stor förändring det är av djurhanteringen där gentemot i Sverige.

Vissa utav eleverna som gick på skolan hade aldrig sett en häst förut i hela sitt liv innan de började där, men hade bestämt sig för att bli ridlärare, som man blev utbildad till på den skolan. Det tyckte jag var märkligt, hur kan man veta att det är just det man vill bli, utan att ens ha testat på det?

Deras sätt att se på säkerheten var även den väldigt annorlunda mot Sverige. Alla var tvungen att ha ridhjälm på sig när de skulle leda en häst ut i hagen eller ut till skrittmaskinen, men fick sitta på rumpan i stallgången precis bredvid hästarna som stod uppställda där. Man fick hoppa skyhöga fälttävlans hinder innan man ens kunde rida lätt i traven, och man fick åka ut och tävla på sin häst som vissa personer inte klarade av att hantera och vara nära på att rida över människor och andra hästar som stod längst tävlingsbanan.

Så, om du börjar tävla fälttävlan redan då du är 6 år gammal och inte vet alls hur man rider, aldrig skrittar fram eller av hästarna, pressar hästarna så hårt att de går sönder och att du köper nya hästar så fort de andra inte duger längre till dig, så tror jag inte att man kommer så långt, eller man kanske inte får in själva känslan för hästar. Jag tror att det krävs tid, träning och hårt arbete för att lära sig hur dessa stora djur fungerar, att det är ett ämne man inte kan skynda på, utan att det tar den tid det tar.

Så du kan aldrig säga att du är proffs på hästar, för det finns alltid något mer att lära.

Rebecca

Facebook och Twitter

Nu är det en het händelse som är på nyheterna, man kan kalla det för revolution. Först störtas en diktator i ett land. Händelsen uppmärksammas i närliggande länder och har nu spritt sig vidare. Yttligare ett land till vill nu bli av med den personen som styr. Men även idag när det blir revolution så dör folk, fast det inte skulle önskas.

Det som är så intressant med detta är hur de ens kunde börja? En diktator borde inte tolerera små och stora grupper av människor som börjar samlas och prata om uppror? Nej det skulle han säkert inte gjort heller om det hade varit som förr och de behövts och mötas.

Allt började med facebook och twitter. Man störtade en diktator genom internet! Facebook och twitter som de flesta känner till är ju ett enormt nätverk av personer som pratar med varandra och de kunde man använda sig av. Jag tycker att de är helt fantastiskt att man kan göra så stor skillnad genom och prata sig samman på facebook utan och träffa varandra.
Dessa händelser som äger rum idag som man hör om bevisar att man kan ändra på saker, allt är inte hugget i sten.

Med hjälp av internet idag kan man förändra saker, det bevisar denna händelsen. Det anser jag är riktigt bra. Men det är som med allt annat, finns det något bra kommer andra och utnyttjar det till det sämre, även så med internet. Inom vilka sämre områden t.ex. barnpornografi sprider sig utan och upptäckas och fler låter jag er själva komma på.

Men nu. Ut och förändra världen till det bättre! Om de är svårt och träffas i verkligheten, kom ihåg denna händelsen och prova använda er av facebook (internet).

Susanna N3b

Tänk om vi ändå finge vara barn för alltid!

Här sitter jag rosig om kinderna, precis inkommen efter en promenad med Dylan, min trogna följeslagare. Anledningen till att jag nämner det är att jag faktiskt tänker skriva om en sak som hände under vår promenad, som faktiskt händer då och då, och som alltid gör just de promenaderna lite extra mysiga.

Det var nämligen så att vi träffade en liten kille, Dylan och jag, på max fem år, när vi var ute och gick. Han höll till precis intill den lilla vägen, utanför sitt hus, och han var i full gång med att skotta snö vid trappen upp till huset. Fullt upptagen med sin uppgift såg han oss inte förrän vi nästan helt passerat honom, men så hörde jag helt plötsligt ett uppfordrande ”Hej!” bakom mig. Tonfallet var sådant att man kunde tro att han först inte såg vem det var, men sedan insåg att ”nämen, det är ju du!” Så jag vände mig om och hälsade glatt tillbaka. Han börjar berätta om någonting, jag hade lite svårt att uppfatta vad han sa, men han lät ganska stolt i alla fall, och han berättade att han hade gjort någonting, dessutom många vad det nu var. Han höll i alla fall upp sin tumvante-klädda näve för att demonstrera hur många det var, och jag svarade imponerat ”Jaha!” Jag sa att han var duktig som skottade snö alldeles själv, och han svarade ”Ja, men allt det där”, och så pekade han på en stor snöhög, ”det har pappa kört med traktorn där!” Så visade han mig traktorn som stod en bit längre bort. Jag hummar och svarar på de rätta ställena, frågar om han åkte med i traktorn då? Nä, skakade han på huvudet. Och så återgick han till att skotta snö, som om Dylan och jag aldrig funnits. Jag och Dylan gick vidare, och jag tänkte att nu, nu vet jag vad jag ska skriva om i Svenska C – bloggen!

Det är sådant här som är så härligt med barn tycker jag. De lever i nuet, precis som djur gör. De är trevliga mot alla som är trevliga mot dem, de är inte fördomsfulla utan ger alla en chans. Det händer titt som tätt att jag stannar här och var för att ett barn som är ute i trädgården får syn på mig och Dylan och kastar ur sig ett ”Hej!” eller ett ”Får jag klappa din hund?” Både jag och Dylan tycker att det är lika roligt varje gång, Dylan tar ju förstås varje chans han får att bli kliad. Men det får mig också att börja fundera.

Varför förblir vi inte fördomsfria, impulsiva och trevliga mot alla? Vad är det egentligen som händer när vi växer upp, för visst försvinner väl det där successivt i takt med att vi blir äldre? Är det en naturlig del av människans utveckling som individ, eller har det med hur vår omgivning påverkar oss att göra? Ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning egentligen, men om jag får spekulera fritt så tror jag att det först och främst handlar om hur vår omgivning och vårt samhälle ser ut. Speciellt det svenska samhället som ju alltid har varit starkt färgat av jante – lagen. Man ska visa så lite som möjligt av sitt inre. Barnen blir tillbakatryckta, hejdade, får helt enkelt inget utrymme att för alla de där egenskaperna som i alla fall jag uppskattar så mycket. I takt med att man blir äldre så blir det en del av en själv, man ser det som naturligt att inte visa sina känslor. Man hälsar inte på vem som helst osv. Men fördomarna då? Det är också något man matas med när man växer upp. Inte bara från de människor som omger oss, utan också media och hela vårt samhälle. Man lär sig att direkt skapa en bild av varje ny människa man möter, för att veta hur man ska bemöta denne vid eventuell vidare kontakt, och den bilden man gör sig är inte alltid den trevligaste, och inte alltför sällan så stämmer den inte alls överens med verkligheten.

Jag önskar att det aldrig försvann, det där barnasinnet. Att man kunde gå genom livet med ett glatt och öppet sinne, med en naiv tro om att allt är gott ända tills motsatsen är bevisad, istället för att tvärtom döma ut allt i förväg. Därför tänker jag försöka vara så barnslig jag bara kan hela resten av mitt liv med förhoppningen att jag gör både mig själv och andra aningen gladare, och jag tänker ge er samma råd: Var barn!

Sonja